Uppe i de dimhöjda bergen, ungefär fem mil från Bukavu, lever de. Bergsgorillorna. Innan kriget kom kunde man ibland se dem utmed vägen mellan Bukavu och Goma. Men den skogen är nu nedhuggen. Trots skövlingen av skog har de fortfarande åtskilliga kvadratkilometer regnskog i Kuhiza Biega National Park att vandra runt i.
Ute i ödemarken ligger det belgiska forskningsinstitutet. En gammal relik från kolonialiden. Byggt mellan 1920 och 1940. Det är något oklart vad de gjorde där, men eftersom belgarna är kända för att älska choklad och ökända för att under kolonialtiden behandla invånarna…extremt dåligt kan man förutsätta det värsta.
Medan byggnaden sakta ruttnar sönder forskas det fortfarande i den. Motgift för ormbett, kulturcenter och utbildar skolelever i ekologi. Över vägen rehabiliterar en spansk-kongolesisk organisation primater som räddats från fångenskap och bushmarknader. Från att säljas som kött i brist på andra råvaror. En konsekvens av konflikten och rädslan för att återigen gå ut på fälten.
Fler bilder:
Lemera ligger 30 kilometer från huvudvägen. 30 kilometer av slingriga smala bergsvägar där varje snedsteg kan sluta med att man far genom pärleporten i ett eldhav.
34 år. Så länge har det finska läkar/lärar paret utbildat och räddat liv. Mestadels i Kongo. I Lemera. En by uppe i bergen där Kabila den äldre började sitt uppror mot Mbuto 1996. De har kommit och gått. I krig och i fred. När de båda är runt 70 år fortsätter de fortfarande. Men inte i samma takt. Inte lika frekvent som förut.
Någon gång måste man sluta.
De kallar Lemera för lilla Sverige. På 20-talet bodde 20 missionärsfamiljer här. Läkare, lärare, sjuksköterskor. De lokala barnvakterna lärde sig så småningom svenska och fortfarande lever ord som ”Tack” och Hej då” kvar bland lokalbefolkningen. Men svenskarna är borta. De försvann med kriget. De kom aldrig tillbaka. Kvar finns det finska paret. Mannen opererar fortfarande tolv timmar om dagen. Hon utbildar fortfarande lokalbefolkningen.
Anslagen har med åren sinat. 500 dollar kvar i fattigkassan, för de som inte kan betala 2 dollar för konsultation. Svenska pingstkyrkan och den svenska staten skjuter hellre in pengarna i Panzi sjukhuset i Bukavu. Den så kallade ”Ängeln i Bukavu” – Denis Mukwege – återvänder inte längre till Lemera där han som ung kirurg en gång började sin karriär.
Han bygger istället sitt imperium, Panzi, där för många har ställt sig frågan: ”Med så mycket pengar – hur kan det vara så dåligt skött?”
Sjukhuset förstördes nästan helt i kriget. Likaså många bostäder. Kyrkan användes som toalett av trupperna. Lokalbefolkningen flydde upp i bergen.
En av alla svenskar som dött i Lemera.
På den tiden var det svårare än att sätta sig på ett KLM-plan för att flyga hem för vård. Hon blev 0 år gammal.
Pingstkyrkans skapelse i Lemera. Största byggnaden i byn.
Undernäring är ett stort problem. Efter en diet enbart bestående av Cassava missfärgas håret på grund av extrem proteinbrist. Magen sväller upp. De inre organen börjar ett efter ett lägga av.
Köket på sjukhuset i Lemera. Enligt kokerskan är det oklart vad de ska äta imorgon.
Läkarstudenterna saknar i princip all praktisk erfarenhet ifrån kirurgi. Vid varje operation följs den finska kirurgen av åtta studenter för att lära sig det utanför böckerna.
Jag blev deporterad från Kongo.
Den feta kvinnan tog mitt pass och börjar gå mot den Rwandiska gränsen. Uppmanar mig på franska att följa med. Genast. Deporterad för ett misstag som var deras eget. Deporterad för att de inte lyssnar på sin egen regering. Deporterad för att de har makten att göra det. Deporterad för att jag, till skillnad från FN, inte har en mutbudget.
Deporterad för att jag försökte kämpa mot korruptionen.
Immigrationsmyndigheten hade makten att annullera mitt visum. Men nu, efter att ha gjort något de inte hade lagstöd för, vågar de inte ge mig ett nytt.
Kampen för att komma igen fortsatte i den lilla gränsstaden Kamembe i Rwanda.
Dagen efter utvisningsbeslutet satt jag på en dammig buss i sex timmar till huvudstaden Kigali. Staden upphöjd i bergen i Afrikas eget Schweiz. Många försökte hjälpa mig. En svensk diplomat som måste förbli anonym. En kongolesisk politiker. Till och med protestantiska kyrkan ryckte i trådar för att få den korrupta myndigheten att rätta till sitt misstag.
Men tillslut fanns det bara ett val. Kongolesiska ambassaden i Rwanda. Ett långskott. Bara en vecka innan sa immigrationen i Bukavu att de inte godkänner visum från den ambassaden, såvida man inte är rwandisk medborgare. Också regelvidrigt, enligt deras egen regering. Men de sa att de ”kunde göra ett undantag”. Men att sätta sin tillit på personer som älskar att utöva den lilla makt de fått kan vara ett kostsamt misstag. Deras dagshumör avgör mitt öde.
Och på ett mögligt hotellrum, där vattenledningarna hostar, väntar jag på beskedet om ens ambassaden vill ge mig ett visum funderar jag på att skriva om Rwanda. Om en president vars titel borde vara diktator. Om en regim inte drar sig för att fängsla och tortera den politiska oppositionen. Som kväver den fria pressen till den milda graden att det blir ren humor att läsa dagstidningarna i landet. Det finns inget utrymme för kritik. Republiken Rwanda framstår varje dag som mer och mer diktatorisk. Detta bör någon nämna i alla artiklar som pratar om landets stora framgångar. Landet som ses som det enda ”bra exemplet” i det subsahariska Afrika.
Det kostade folket mänskliga rättigheter och åsiktsfrihet.
Biståndsarbetare vittnar om hur deras hotellrum gås igenom av säkerhetspolisen. Diplomater blir förföljda av sprillans nya stadsjeepar. Inhemska journalister skjuts mystiskt till döds. Exil-rwandier går lika mystiska slut till mötes i Norges berg. Bilolyckor ingen riktigt kan förklara. En Ugandisk advokat förklarade för mig att ”de” förgiftat hans öl två gånger, och skjutit honom en gång. För att han skrev tidningsartiklar och försökte hjälpa politiska flyktingar.
Fredagen efter gav de med sig. Ambassaden gav mig ett visum och önskade mig lycka till. De skickade iväg mig med rådet att sluta röka. Kvinnan i receptionen hade lagt märke till att varje gång hon bad mig vänta, av outgrundliga anledningar, gick jag ut och tände en cigarett.
Jag satt återigen på en sextimmarsbuss på väg till gränsen. Den här gången för att skriva om barnen som blev bestulna på sin barndom.
[Retroinlägg, Rwanda, 18 januari 2012]
När människorna i Kongo gick till val i slutet av november var det till de högljudda ropen om korruption. I Bukavu spreds ryktet om att det var bäst att ta med sig en egen penna till vallokalen. Pennorna som fanns tillhanda ska ha haft så dåligt bläck att krysset försvann bara efter några timmar. Politiker ska ha uppmanat människor att stanna hemma och gett dem fem dollar i ersättning. Anhängare till den sittande presidenten Joseph Kabila sades smyga omkring utanför vallokaler i Bukavu och muta människor till att rösta på honom. Personer vittnade om att deras namn inte fanns med på listorna. I Sydafrika ska det redan innan valet ha hittats säckar med valkort ifyllda med den sittande presidentens namn. Den oberoende valkommittén styrs av en man som startade upp Kabilas eget parti. Inte långt innan valet bytte han ut 17 av stolarna i högsta domstolen som ska godkänna valresultatet om någon part säger sig känna stanken av korruption. Oppositionen anklagades lika starkt för att försöka förvränga resultatet. Bara ryktena i sig borde ha stoppat valet från att fullföljas.
Men inget kunde hindra Kongos andra val i historien från att genomföras. Inte ens de massiva logistiska problemen. Inte ens det faktum att det inte fanns tillräckligt med material på plats fick den oberoende valkommittén att skjuta upp valet. Men undervaldagen erkände de sitt misstag och på flera platser i landet utökades valperioden. När allt var över kallade observatörer från Afrikanska Unionen valet för ”framgångsrikt”.
Kanske var det trycket från oppositionen, EU, FN och folket som ändå gjorde att valet hölls som planerat. I Bukavu var det en högtidlig dag. All verksamhet låg nere. Det var för första gången så öde det kan bli på huvudgatan, Avenue de Goma, som normalt sett beter sig som en arg flod. Den är ett gråbrunt lapptäcke av sporadisk asfalt grå sten och brun sand. Men trots vimlet och det febriga virrvarret av människor och bilar är de få som skriker åt varandra och nästan ingen som krockar. Människorna knuffas och trängs, manövrerar och kryssar. Att ta sig fram här en permanent kompromiss. För att ta sig framåt måste man stå still. Vänta. Knuten i korsningen måste nystas upp. Alla måste hjälpa till. FN hade plockat fram sina bepansrade bilar och var ensamma på asfaltsfläckarna. De syntes inte till i vallokalerna. FN var däremot på plats i Lubumbashi i Katanga-provinsen som drabbas av ett våldsammare öde än Bukavu och Goma i östra Kongo. Uppgifter från Lubumbashi talade om lastbilar med valmaterial som sprängts. Beväpnade civila ska ha öppnat eld mot en folksamling vid en vallokal i området Ruashi. I området Bel Air ska beväpnade män ha rusat in i en vallokal och satt eld på den. FN ska ha tvingats att retirera in på sin bas medan granateld regnade ned över staden. FN fick inte bättre rykte när gerillaledaren Ntabo Ntaberi Cheka, efterlyst för att ha beordrat en massvåldtäkt och misstänkt för brott mot mänskligheten, kunde kandidera till valet öppet med FN-styrkor bara tre kilometer bort. Kongolesisk militär och polis gjorde inga försök att gripa honom.
Men hoppet lever kvar bland de 30 miljoner röstberättigade i Afrikas brustna hjärta. Hoppet om att det ska bli annorlunda. I Bukavu stod kvinnor med spädbarn i den stekande solen för att få rösta. Gamla män hade gått kilometer stödda av deras käppar. Några timmar senare, framåt eftermiddagen när det tropiska regnet föll över dem, stod de kvar.
Trots korruptionen, trots konflikterna och trots det konstanta limbo Kongo befinner sig i har de en sak i sikte: förändring. De vill hjälpa till att nysta upp knuten i vägskälet de nu befinner sig vid.
[Krönika publicerad i Amnesty Press, december 2011]
Tillägg:
När jag skrev den här krönikan så upplevde jag, precis som lokalbefolkningen, en känsla av hopp. Att också unga stater med demokratiambitioner kan lyckas genomföra ett fritt val. Men i efterhand var den demokratiska processen ett skådespel. Det var aldrig meningen att oppositionen skulle ha en rimlig chans att vinna. Och så här i efterhand verkar varken folket eller oppositionen eller världssamfundet visa något större intresse i attt knyta upp den den knuten. Vissa säger att förändring kommer komma inom tio år. Andra säger att den aldrig kommer att infinna sig.
Efter vad som numera är känt som det somaliska misslyckandet i mitt huvud försökte jag mig på att sälja in saker från Kongo där jag nu befann mig. Men misslyckandet i Somalia, med att sälja en utrikes grej med den heliga svenskvinkeln, skulle repriseras. Jag snubblade över ett av de intressantaste och mest uppseendeväckande fenomenen jag har stött på. En handfull rapporter existerar om något som är så vida känt men inte erkänt av internationella biståndsorganisationer eller självaste FN. Det tog mig inte lång tid innan jag ringde ”CD”, en av de få människor som arbetar med det, och sa att jag vill besöka honom. Det tog mig inte lång tid att skicka ut mejl till svenska och nordiska magasin som, i min värld, inte kunde tacka nej till ett reportage som inte bara skapar en nyhet utan också en debatt. Det tog några av dessa mindre än några timmar innan de svarade nej utan vidare förklaring. Det är fortfarande väldigt tyst från den stora majoriteten av dem som aldrig svarade på mina mejl om det.
Men jag åker ändå. Jag åker alltid ändå. Trots att pengarna sinar. Trots att humöret har nått frysgrader. Även om ingen annan vill lyssna på berättelsen måste jag göra det.
Jag har varit här förut. På vägen mellan flygplatsen i Entebbe och Ugandas huvudstad Kampala. Men det är annorlunda nu. Fyra år senare har det dykt rekreationsområden utmed Victoriasjön. Föräldrar sitter på bänkar utmed stranden denna söndag. Barnen leker i sanden.
På världens fattigaste kontinent, där alla tror att det bara finns krig, sjukdomar och svält, går också utvecklingen framåt. En medelklass börjar andas. I Uganda andas luften från Victoriasjön.
Jag ska till ett hotell jag inte uttala namnet på. Men han vet ändå om det. Han vet vart han ska åka. Och när vi åker in i de gamla delarna av Kampala har solen retirerat och slutligen gett oss några svalare timmar. Och människorna på gatan kan arbeta ännu hårdare utan en brännande sol i nacken. De lastar av långtradare som aldrig borde kommit in på de smala gatorna från första början. De skriker åt varandra. De svär och de spottar. De bär Ugandas kommersialism på sina ryggar. Så tunga laster att det inte borde vara möjligt. För minsta möjliga betalning. Det känns som Kampala har exploderat sedan jag var här sist för fyra år sedan. Köpcentrum växer som svampar i staden. Nya glasbyggnader ploppar upp med ännu en ett telekombolag. Eller ännu ett bankkontor.
Det som kändes som en förvuxen by 2008 har utvecklats till ett monster. Ett monster som tilläts växa utan att en enda stadsplanerare fick vara med och bestämma om dess uppväxt. Kampala gick från en trött, blyg pojke till en tonåring med mindervärdeskomplex på nolltid. Det finns bara ett ord som kan förklara stadsuppbyggnaden. Kaos.
Och här försöker de leva. Här försöker männen som inte kan berätta för omvärlden vad som har hänt dem konkurrera utan fysiska eller psykiska förutsättningar. De vill inte prata. Av en enda anledning. De har lärt sig att ingen vill lyssna.
[Retroinlägg, Uganda, januari 2012]
I Kongo verkar man – något generaliserande – göra två saker på helgerna. Antingen går man på bröllop. Eller så går man på begravning. Båda fenomenen är lika vanliga i det naivt kyrkliga postkonflikt-klimatet som östra Kongo är.
Så blev det min tur. Min tur att gå på ett bröllop. Jag har varit på två bröllop tidigare i mitt liv. Och inget av dem kunde de kongoleser jag pratade med relatera till. Det ena var ett lesbiskt bröllop där klyschigt nog sexleksaker bestod av majoriteten av presenterna. Det andra var ett bröllop med en man med skägg. Nog sagt.
Det var flera spännande detaljer som utmärkte sig under bröllopet. Det första som slog mig under ceremonin var att ett kongolesiskt bröllop har två gemensamt med en porrfilmsinspelning. När det visade upp certifikaten som bevisade att de inte har aids var fascinerande. Men det ännu mer besynnerliga var den 45 minuter långa processen där de i detalj gick igenom hur priset på kvinnan fastställdes. ”En, get, två get, 100 000 franc. En ko!”
Det följdes av sång. Mycket sång. Men inte någon sjuårig flicka som var dotter till brudens syster och som hon bara var tvungen att visa upp för att hennes egen karriär dog på ambitionsnivå. Nej, det här var körmusik med elgitarrer, bas och trummor. Som att katapulteras till 50-talets Mississippi. Aggressiva budskap från Frälsaren.
Han var ett återkommande tema. Prästen talade sig varm om att de båda lyckats hålla hårt i oskulden under deras 25 levnadsår. Han toppade talet med att visa upp kyskhetsintygen. Falsifierade, köpta av en korrupt präst för 10 dollar. Han talade i en arg ton om en straffande Gud och motsägelsefullt om en snickare som älskade alla. Om Jesus som räddar oss. Han blev aggressivare när han pratade om deras skyldigheter i äktenskapet. Kvinnan ska föda honom en son och ”ställa upp” när så han önskar. Mannen ska inte supa, han ska försörja familjen.
När jag senare gick förbi prästens hus, målat i enbart pastellfärger, la jag märke till att han levde i ett katolskt överflöd. Så ekonomiskt långt borta från de människor han predikade för man kan komma. Men han tillhörde inte katolska kyrkan. Utan den mer blygsamma protestantiska grenen av den kristna religionen.
[Retroinlägg, Kongo, november 2011]
Somalia. Fascinationen. Rädslan. Det är kaosets och osäkerhetens rädsla. Fascinationen för den rädslan.
Om man inte växt upp i en krigszon kan man omöjligt veta hur det känns att ha skottlossning till vaggvisor. Men man kan försöka förstå. Försöka förstå hur hon kan överleva, inte bara fysiskt men också känslomässigt. Hur man inte kan bli ett normlöst
skal med en styckad själ efter man fyllt 16 år och kriget är fortfarande inte slut. Det är nog ingen som egentligen kan sätta ord på det. På västerländska nätforum pratar man illa om detta folk. Arga unga män i mörka källare sitter bakom skärmar och säger sig veta att de är efterblivna. Mindre värda. Dessa arga arroganta agitatorer tänker inte på att dessa människor har överlevt de vidrigaste förhållanden i många år nu. Att kalla nomadkulturen, som överlevt och utvecklats i tusentals år medan de bofasta civilisationerna fallit och försvunnit, efterbliven visar bara på en rädsla för allt som är annorlunda. Något de varken vill, eller klarar av att förstå.
Bussen till Dadaab, världens största flyktingläger, på gränsen det den misslyckade staten. Den skulle gå klockan sju. Den skulle komma fram klockan tre på eftermiddagen. Efter ett utdraget slagsmål, med ett ointressant antal knytnävsslag, åkte bussen vid nio på morgonen. Den kom fram vid midnatt. Jag skulle lämnat Nairobi dagen innan men en buss kraschade, och som alltid i Östafrika, slutade det med att många människor dog. Polisen konfiskerade alla bussar, sades det. Dagen efter, när polisen förstärkt närvaron på vägarna och satt upp ännu fler vägspärrar, ville inte chauffören åka på huvudvägarna. Förmodligen var det kostsamt att muta sig igenom kontrollerna med en buss som var betydligt närmare skroten än en godkänd besiktning. Så bussen hasade sig fram på sanddynor, genom snår vars pinnar trängde in genom bussen fönsterrutor och rev passagerarna. Han körde över broar som skulle vara riskabla för en herde och några får och lyckades vid ett tillfälle nästan välte bussen och alla skrek. När alla slutat skrika beslöt de sig för att det inte var en bra idé att stanna medan han balanserade mellan ett ogenomträngligt snår på ena sidan och ett två meter djupt dike på den andra. Panik utbröt. Jag stod i valet oh kvalet mellan att lämna fotoutrustning på bussen och försöka ta mig till dörren eller stanna med väskan och ådra mig skallskador. Skallskador kan bli permanenta, tänkte jag, och förstod att det kan bli svårt att få jobb i framtiden om jag skulle bli lätt efterbliven. Så jag satte fart mot dörren och den vägg av människor som hade tagit beslutet snabbare än mig. Först svor jag på svenska, vilket ingen förstod. Sedan svor
jag på swahili, vilken alla förstod. Sedan hade jag målet i sikte. Men dörren blockerades av en gammal dam i burka. Hon vågade inte hoppa ut bussen i farten
trots att jag hejade på henne. Och busschauffören ville inte stanna utan verkade fast besluten att också ta med sig sina passagerare ner i det fyra meter djupa diket. När jag tappade tålamodet och hejade på henne lite väl febrilt fick jag en dödlig blick av hennes man som joggade lätt utmed bussen i säkerhet. Jag gav upp, höll mig i så hårt jag kunde och blundade. Ett par minuter senare ropade chauffören och faran hade blåsts av. Sedan krävde passagerarna att han skulle ta asfaltsvägen i fortsättningen. Han löd deras uppmaning.
Gränsen var stängd. Den tillfälliga somaliska regeringen, liksom den kenyanska, var trötta på journalister som ville in i Somalia. Det var för farligt och framförallt ett potentiellt konsulärt ärende. De visste att jag var svensk men vad de inte visste var att Sveriges konsulära påtryckningar är lika effektiva som cigaretter mot lungcancer. Men S kände männen i gränsen och lite gåvor hjälpte, för det heter aldrig mutor i Afrika, och efter flera timmar tog de bort grenen från vägen som hindrade bilarna att köra förbi. På andra sidan väntade min eskort. Tre unga män med AK-47:or och självaste generalen. En stor barsk man vars beskydd kostade 200 dollar. Och där, i den 40-gradiga värmen med lungorna fula av damm, slog det mig: Olje- och gruvbolag som vill arbeta i den här delen av världen mutar sig in i länder för att kunna tjäna pengar, och kanske begå ett par brott mot mänskligheten på vägen mot en stor bonus. Journalister kommer efteråt och mutar samma människor för att kunna avslöja de som mutade dem från första början.
”Är det säkert att det inte är farligt?”
”Ja, det är lugnt, med dem på vår sida kan ingen röra oss”,
försäkrade min anonyma tolk S.
Han var effektiv men hänsynslös. Till en början jobbade jag för hans egen välgörenhetsorganisation, vilket jag inte hade ett problem med, men mot slutet (för att lyckas övertala människor att faktiskt prata) var jag något slags särskilt sändebud för den svenska ambassaden i Nairobi, vilket jag hade stora problem med. Självklart inget den svenska ambassaden på något sätt hade, eller någonsin skulle, godkänna. Men hans arbetssätt, och därför mitt eget, visar på den förändring journalistiken har gått igenom de senaste decennierna. Trots att jag inte var född och ännu mindre verksam på den tiden så är perioden, mellan 50-talet och 80-talet upphöjd i ett glamoröst skimmer. Journalister var människor som ville berätta något, bära med sig en historia hem och få människor att reagera. Visst, bland journalister lever fortfarande den ambitionen kvar. I alla fall hos många av oss. Men resten av världen gick vidare och kom på att det handlar om att tjäna så mycket pengar som är möjligt.
Så inför varje möte räcker det inte att komma med det nobla budskapet om att man vill sprida sanningen, och att sanningen är en frälsare som kommer att gynna dem man pratar med. Att sprida ett budskap åt en välgörenhetsorganisation, som faktiskt gör något bra, räcker inte längre. Speciellt inte hos de lokala organisationerna, de som inte har råd att sätta lobbyister att häcka i FN:s korrupta korridorer. Det slutar oftast med att man lägger ner mer tid på att skriva rapporter åt dem och ge bort bilder och pengar än att faktiskt berätta något till den där massan i västvärlden som kan förändra något. Alla vill ha mer pengar. Nu. Alla tänker kortsiktigt.
När skottlossningen bröt ut tänkte jag inte så mycket på det.
”Det är lugnt, de jagar bara bort al-Shabaab.”
Det var dags att börja röra på sig.
På basen var läget spänt. Befälhavaren var mer butter en vanligt, en karikatyr av sig själv, och krävde att få prata med min tolk privat. Så de gick in på hans kontor. Trettio kvadratmeter brunt rum med ett skrivbord och tre stolar. Jag höll mig utanför och försökte prata med soldaterna. Jag tände en cigarett och log. En av soldaterna log inte tillbaka och förklarade med en hård ton att röka inte gick för sig inne i basen. Han körde ut mig på gatan. Och oftast när man röker kommer det fram människor vill smaka. Deras blickar låter en förstå att det finns få alternativ än att vara givmild. Så när tolken kom tillbaka, sa att de kenyanska jetflygplanen är på väg, var jag några cigaretter fattigare än när jag kom dit.
[Retroinlägg, Somalia, september 2011]
In my name shall they cast out devils; they shall speak with new tongues. They shall take up serpents; and if they drink any deadly thing, it shall not hurt them; they shall lay hands on the sick, and they shall recover. Mark 16:17-18
Medan sångaren i Kansas skrek ”Carry on my wayward son” från högtalarna klättrade jag högre och högre upp i de amerikanska Appalacherna. Jag hade lagt söderns vidder bakom mig till ett mytomspunnet område i den amerikanska kulturen. Lantisarnas högborg. White trash. Jag befann mig där för att leta upp ”de som handskas med ormar”. De som riskerar sina liv i Guds namn och inte tolkar bibeln. De läser inte mellan raderna. Att handskas med ormar, att handskas med eld och att dricka gift är de tre extrema exempel på hur deras
tro och tradition yttrar sig.
Ingen hade svarat när jag ringde. Ingen hade svarat på alla de mejl jag skickat. På krokiga vägar väcktes rädslan och samtidigt fascinationen för människorna som bor här. En rädsla framkallad av fördomar, generaliseringar och opulärkultur. En rädsla för att de ska vara inskränkta. Att de ska gå så långt att de inte bara ser främlingar som inkräktare utan att de tar till våld för att göra sig av med dem. En rädsla för att människokroppar är lätta att gömma i gamla övergivna och kilometerlånga kolgruvorna under de skogsbeklädda bergen. Fullständigt irrationellt.
I Bluefield, på andra sidan av berget spenderade jag första natten. Hotellet överblickade staden, vakade över den där det låg på sluttningen. Ett motell i klassisk amerikans stil. Mer lik en östtysk kub i än priset vittnade om. En cheeseburgare i hotellets restaurang innan färden mot Jolo morgonen därpå. Feta amerikaner i baren. Ingen under 100 kilo. Nyfikna blickar. Vem är mannen med den konstiga dialekten? Varför ger han så dåligt i dricks?
På bergsvägarna blir kartor till enigman. Var tredje kilometer kommer avstickare till höger och vänster med namn bestående av väldiga sifferkombinationer. Öst och väst. Nord och syd. Till städer med mindre en hundra personer. Män på verandor. Skrotbilar i trädgårdarna.
Ingen visste exakt vart jag borde åka, vilken väg jag ska ta. Vid den femte bensinstationen hade jag fyra helfulla koppar kaffe i bilen. En kopp var halvtom. Erfarenheten har lärt mig att folk är hjälpsammare om man köper något. Men när jag gick in hade jag ingen mer plats för koppar, och ingen lust att betala sanering av hyrbilen. Så jag hämtade en öl i kylen, betalade i kassan och när växeln vilade i min hand frågade jag vart Jolo ligger – hur man kommer dit?
”Det vet jag inte. Jag har aldrig varit där. Men du måste ta dig över bergen och det gör du inte om du inte vet vart du måste åka.”
”Ah, okej…”
Hon måste sett min uppgivna blick. Ett ansiktsuttryck som vittnade om att jag blivit besegrad. Hon ropade på en man. Han kanske skulle veta hur man tar sig dit. ”Jag ska åt det hållet. Följ efter mig dit jag ska så kan jag förklara resten av vägen.”
Mannen i basebollkeps satte sig i sin van och körde ut från bensinstationen. Jag slängde in ölen i baksätet och satte efter honom. Min bil hade för få hästkrafter och för dåliga bromsar för att på ett tillfredsställande sätt ta sig fram på småvägarna, som ena stunden tycktes gå rakt upp till Guds rike och i nästa rakt ner i helvetet. Vi klättrade upp för berget och ner igen. Dansen fortsatte i 45 minuter innan han stannade i slutet på en stad, eller rättare sagt en väg med 40 hus på vardera sidan. Ett gammalt gruvsamhälle. Vi gick ut ur bilen och på en nära oförståligt amerikansk dialekt förklarade han vägen. Rakt fram, vänster efter bron. Rakt fram i ett par kilometer och sedan vänster igen, men det är inge riktigt vänstersväng. Det svänger lite.
”Den vägen tar till fram till War.”
”Till Krig?”
”Ja, till War. Där har du ett hotell om du måste stanna över natten. Du fortsätter bara rakt fram när du är i War så kommer du till Bradshaw. Innan staden tar slut är du i Jolo.”
Han såg att jag inte riktigt hängde med.
”Okej”, sa han, rev ut en sida ur sin kartbok och började om från början.
Bradshaw bestod av en bensinstation, ”Plundrare kommer att straffas”, stod det på en skylt i fönstret. Staden bestod också av en polisstation. Och en stor skola för traktens barn och ungdomar. Och kyrkor, många kyrkor. I mitten av staden stod en skylt med de tio budorden. Jag hade stadens minsta bil. Men i alla fall fyra dörrar. Man får av någon anledning känslan av att köra en Toyota Prius, eller någon annan liten miljövänlig bil för den delen, är dödsstraff här. Kanske inte sanktionerat av staten. Men likväl dödsstraff. Stadens enda trafikljus var symboliskt och inte speciellt uppskattat. Inte heller automatiserat som registrerade rörelser i marken. Därför kunde man stå flera minuter och vänta, helt ensam, i vad som därför kändes som ett postapokalyptiskt landskap.
Jag gick in på bensinstationen och hittade liv. En själ som arbetade på bensinstationen och två av hennes vänner som inte gjorde det men ändå var där. Alla hade hört talas om de som handskas med ormar, men ingen hade haft något med dem att göra försäkrade de. Pastorn hade de hört talas om, Bob Elkins, en kändis inom traditionens kretsar, bland dem som handskas med ormar. Vad de inte visste var att han var död sedan ett par år.
På snabbköpet gick det bättre. Att hitta dem blev rent av en tävling för de som för stunden stod i kassan. Någon sa att den nuvarande pastorn var en släkting. På något sätt var de alla släktingar kom de överens om. Det är Payne som leder församlingen nu kom de fram till. Flera telefonsamtal senare var jag välkommen. ”Vi börjar klockan sju ikväll”.
Med närmare fyra timmar kvar gick jag tillbaka till bensinstationen och beställde en cheeseburgare. En kvinna kom fram. Hon var 35 år gammal men såg ut att vara tio år äldre, minst. Och stank tobak, alkohol och hasch. Och hon förklarade att hon en gång i tiden ville bli journalist. Att hon älskar poesi. Skriver till och med lite själv.
”Men, sa hon, ”jag föddes här. Då stannar man här…”
[Retroinlägg, USA, juni 2011]